onsdag 28 oktober 2015

Återbesök bokat

Nu är nästa återbesök hos veterinären bokat. Om ca 2 veckor lastar vi båda trollen och åker till Malin för en kontroll. Spólas sena ska ultraljudas och Saedis ska springa. Vi hoppas såklart på det bästa och att få ta nästa steg i rehabiliteringen.

Ska bli så skönt bara att komma till Malin och få en check på att allt ser bra ut. Jag nojar ju sönder efter att de varit skadade. Snubblar de, hoppar till eller går långsammare än vanligt får jag ju panik i några sekunder och tror att de har  gjort illa sig. Phuu. 

Skrutthästarna har i allafall tagit den här långa rehabiliteringen med vila, små ytor och rundbanan dag ut och dag in med ro. Duktiga, duktiga hästar!


måndag 26 oktober 2015

Det här med underlag

Jag läser några av de stora hästbloggarna, och något de nämner ofta är underlag. Hur viktigt det är att inte rida på samma underlag hela tiden, och hur de helst inte rider på samma underlag två dagar i rad. 

Jag själv tänker ofta på det där med underlag. Då framförallt om underlaget är för hårt, för mjukt, för halt eller för ojämnt.  Jag har stor respekt för hårt underlag och tycker det är svårt att bedöma när det blir för hårt. Innan jag började rida islandshäst bestod mina ridturer främst av skog, fält och de vägar man var tvungen att passera på vägen dit. Sen jag började med islandshäst har detta bytts ut mot allt mer grus. Islandshästryttare verkar dyrka hårda underlag. Jag är fortfarande skeptisk. 

Att variera underlag tror jag verkligen på, både för att stärka och skona hästarnas ben och senor. Samtidigt håller ju våra hästar på att rehabiliteras och har sedan mars i år endast gått på exakt samma underlag varje dag, enligt veterinärens order. Plant, hårt underlag. Vi har dag in och dag ut gått och ridit på vår grusade slinga runt stallets vinterhagar. Så, även om vi framförallt håller till där för att det är plant, kan det ju inte vara jättefarligt. Då skulle antagligen inte veterinären säga till oss att vara på samma väg i 8 månader. Bara en tanke. Även om variation säkerligen är bättre i den mån det går. 

För någon vecka sedan red jag ut för första gången sedan skadan på Saedis, och sen dess har vi ridit ut fyra gånger. Vi håller oss fortfarande på plant underlag men har tagit oss till närliggande fält , och igår blev den även en del asfalt. Skillnaden mellan att rida på asfalt och fält är markant när man sitter på saedis rygg. På asfalten kortar hon gärna steget något och slår av tempot. När man kommer ut på fälten blir hennes rörelsemönster mjukare och jag skulle säga att det är hennes underlag of choise. 

Vart vill jag då komma med detta? Jag är ju ingen expert på något sett, men tänker att man nog inte ska stirra sig blind på vilken dag man red på vilket underlag, utan kanske istället försöka få in så många pass som möjligt där man har inslag av så många olika underlag som möjligt. Det tror jag egentligen är mer skonsamt än att rida bara på ett underlag ett helt pass även om man varierar dessa underlag. Men som sagt, det är bara en personlig filosofi, den kan ju vara helt fel. Sen tror jag även man ska känna efter vad hästen man sitter på gillar/ inte gillar för underlag och lägga in det i beräkningen. Och, framförallt, känn efter själv vad du tycker känns bra. Vill stallkompisarna trava/tölta/galoppera på ett underlag du känner är för hårt/halt/ojämnt/osv, våga säga till att du inte vill och skritta istället. (Perfekt tillfälle att öva på att hästen ska lyssna även om kompisarna går i förväg eller åt ett annat håll)


fredag 23 oktober 2015

Härliga hästmänniskor

Idag var det kurs i stallet. Vi är, som ni förstår, inte fit for fight ännu utan fick nöja oss med att titta på lite. Det var fina hästar, välputsade sadlar och glada hästmänniskor. Det är alltid lite extra bra stämning på kurs, som att det blir en liten gemenskap.

Jag är medlem på alldeles för många hästforum på Facebook, och läser ofta om islandshästmänniskor som känner att ryttare i andra discipliner har så mycket fördomar mot dem, inte tycker att islandshästar är "riktiga" hästar osv. Vilket självklart är supertråkigt. Men, vissa islandshästmänniskor är exakt likadana tillbaka. Idag hörde jag tillexempel några som pratade om en gemensam vän som var uppvuxen med fjordingar, nyss hade haft en isis och nu skulle köpa fjording igen. Detta var tydligen väldigt roande och kommentarer som "Men fjordingar är inte riktiga hästar", "Efter att ha haft islandshäst, hur kan man då välja en... fjording..." osv.

Vad är det för fel på hästmänniskor?! Varför är det ett så starkt "min häst är bättre än din" tänk hos vissa? Som att man stannat kvar i en 7-årings "min pappa är bättre än din pappa"-tänk. Jag tycker att det är otroligt tråkigt att det är så. Tänk så mycket vi skulle kunna lära från varandras olika discipliner om vi bara vågade kika över vår egen boxdörr. I grund och botten är vi alla hästälskare. Spelar storlek, ras och gångarter verkligen någon som helst roll när det kommer till kärleken till en häst?

Uniq och Huginn som inte brydde sig det minsta om att den ena var New Forest och den andra isis. De blev vänner direkt.

måndag 19 oktober 2015

Det går frammåt

Hej kompisar! Vad glad jag blir när jag ser att ni fortfarande kikar in här!
Det går framåt med hästarna, de har börjat lurva på sig, som de björnar de egentligen är, och musklar sig mer och mer hela tiden. Vi har nu kommit igång med att börja trava och tölta korta sträckor. Båsa jag och hästarna pustar ut, äntligen! Som vi har längtat efter att få röra oss snabbare än det senaste halvårets skritt. Hästarna går fortfarande i en mindre hage, men tillsammans, och det verkar inte gå någon som helst nöd på dem. Snarare så att speciellt Saedís verkar uppskatta det.

Här om dagen red jag ut för första gången på så många månader och travade och töltade på fältet med Saedís, den känslan.. Lycka! Tror vi båda uppskattade det lika mycket. I helgen provade vi på western, jag har ju tänkt att den ridstilen skulle passa Saedís bättre, och lilla skruttan är en naturbegåvning och fullkomligt klockren. Ett westernträns står högt upp på önskelistan nu! Annars rider jag henne mest i halsring numera, förutom att hon ibland stannar till och tar sig en tistel eller en tugga av en buske går det alldeles utmärkt. Världens snällaste och mest lättsamma häst, utan tvekan.

Spóla är också riktigt fin, men hon får fortfarande hålla sig till den grusade rundbanan runt hagarna, och har börjat få skrittjobba på ridbanan. Hon är pigg och glad, som alltid, och vill inget hellre än att få springa som vinden. Det får dock vänta ett tag till. Ca 5 min trav/tölt per ridpass är det som gäller.


tisdag 13 oktober 2015

At the moment


Lunchpaus i hagen efter två bra ridpass på två glada hästar. Det går framåt i rehabiliteringen!