tisdag 24 november 2015

Knappar och superövning

Igår åkte jag med mamma till stallet efter jobbet för ett pass på ridbanan. Jag har ju bestämt mig för att ställa mer krav på Saedis och börja jobbba henne ordentligt istället för att låta henne välja. Min tanke har ju varit att det är schystare att låta henne gå som hon är bekväm med, och ändra vår ridning efter det, än att anpassa henne till klassisk ridning. Men, efter de här 2-3 passen med krav börjar jag se hur lat jag varit. Hon kan ju vist, det är bara jag som gjort fel och inte drivit ordentligt. Fy skäms på mig!

Igår var hon i alla fall hur fin som helst. Vi skrittade mest och på slutet behövde jag knappt hålla i tyglarna och hon gick kvar där hon skulle. I avskrittningen sänkte hon huvudet betydligt lägre än jag sett henne ha det tidigare, och i slutet på ridpasset var hon mjuk som smör (i Saedís mått mätt), hundra gånger mjukare än jag någonsin fått henne tidigare. Är det inte härligt när man kommer på att man ju faktiskt vet hur man rider?! :D

Jag hade ställt fram fem konor med kort mellanrum, kanske 2m, och red slalom mellan dem. Bästa övningen på år och dar! Först red vi skänkelvikning som ett V på långsidan, in mellan de första två konorna och ut mellan de sista. Sen red vi slalom med så små bågar vi kunde, och jag fokuserade mycket på att hon skulle svänga genom hela kroppen och få med sig bogen. På slutet gjorde vi typ sidepass (raka skänkelvikningar) mellan genom att ta två-tre steg åt höger mellan två konor, sen några steg rakt fram för att komma till ett bra lägre att köra två-tre steg åt vänster mellan nästa konpar osv.

Vi la även in några kortare töltsträckor och även om jag inte tror takten var klockren hela tiden tyckte jag att honn hade ett mycket bättre tempo än vanligt. Som avslutning knäppte jag loss tyglarna och gjorde om dem till en halsring och red en sista töltsträcka, lite mer snäv slalom och några framdelsvändningar. Bästa passet jag haft på Saedís sen vi köpte henne för drygt 3 år sedan! Duktiga Skruttus!!

När jag hoppat av Saedís satt jag upp några minuter på Spóla för att visa mamma hur hon kunde göra för att få med bogen bättre. Spóla är så himla mjuk så man lätt glömmer att man måste ha stenkoll på bogarna som annars flyter runt precis som dem vill. Efter två gånger på mina konor fick jag igenom det där med bogen bättre än någonsin och sen var hon outstanding och helt otroligt fin! Världens bästa övning, jag säger bara det! Funkar både för att mjuka upp lite stelare hästar som Saedís, och få igenom den där bogen på "mjukisar" som Spóla som gärna fuskar. Min nya favorit övning, helt klart!

Funderar på om jag ska höra med pappa om han vill rida lektion för mig i helgen så jag får visa övningen för honom också. Oh så inspirerad jag blev till ridningen efter det här passet. Trodde inte jag skulle hitta inspirationen på en frusen ridbana, i mörkret med 8- grader, men den finns där man minst anar. Båda hästarna har förtjänat varsin fin julklapp efter det här passet, och jag vet precis vad de ska få!


torsdag 19 november 2015

Gårdagens ridpass - Saedís

Igår tog jag och mamma en sväng till stallet för att skritta ut hästarna på rundbanan. De har fått ta det lugnt den här veckan efter ihopsläppet i helgen, då de sprang mer än de gjort det senaste året. 40 minuter var vi nog ute, ungefär. Mamma red Spóla och jag Saedis (a.k.a Skruttus).

Saedís har mest fått vara i fred under dessa månader av igång sättning. Hon går bättre på långa tyglar, så vi har låtit henne gå så. Börjar man korta tyglarna blir hon lätt spänd och får ett mycket kantigare steg. Men, när vi var hos veterinären sist sa hon att vi skulle försöka jobba henne "som man ska" (i brist på bättre ord). Sagt och gjort, igår jobbade jag med att försöka få Saedís att ge efter i nacken och komma lite närmare en korrekt form. Det var inte det lättaste och hon började, som vanligt gå i jättekonstig takt, kunde inte gå rakt fram och ställde åt vänster. Men vi fick till några bra steg här och där, och på slutet var takten normal igen. 

Känns som att vi har ett litet projekt framför oss innan vi kan rida Skruttus i form i alla gångarter, men det kommer. Jag funderar över hur vi ska lägga upp en bra plan, och hur vi ska tänka för att få bästa resultat. Tåls att tänkas på...



onsdag 18 november 2015

Spóla nu och då

Sådär! Nu är alla bilder från helgens ihopsläpp i datorn. Som jag nämnde här om dagen såg jag stor skillnad på Spólas gångarter i frihet nu mot för ett år sedan. Jag tror det här årets skritt och kontinuerliga ridning har gjort henne gott. Framförallt tror jag att det varit bra att vi alla tre, jag, mamma och pappa, haft en gemensam plan och ett träningsupplägg som vi följt tillsammans har varit bra. Vi får se till att fortsätta på det gemensamma spåret och tänket, helt enkelt.

Jag hittade några fina bilder från helgen och några bilder från ett tidigare ihopsläpp. Jag tycker hon ser supersnygg ut på de senaste bilderna. Den första bilden nedan... Så snygg!









måndag 16 november 2015

Home sweet home

Har precis landat hemma, svept ett glas vatten och slagit upp datorn i köket medan Isac lagar kycklingwook. Efter en rolig, men intensiv, första dag på nya jobbet mötte jag upp mamma på stationen för en sväng till stallet. Jag har oroat mig hela dagen och ville se och känna på Spólas ben personligen. 

Att hitta två svarta hästar i en mörk hage är inte det lättaste, som tur var stod de båda vid matstationen så vi hittade dem direkt. Båda var lugna när vi tog in dem, men ryktet säger att Spóla har galopperat endel även idag. Skrutthäst. Hur som helst så tog vi av framskydden som Saedís haft kvar under natten och de satt fortfarande bra. Mycket nöjd över det köpet måste jag säga! Hennes framben var kalla och kändes superfina. Spóla var också fin i benen, men jag vet inte om jag kände någon pytteliten svullnad eller om jag bara inbillar mig för att jag är så himla nojig. Knölen från skadan i mars hade i alla fall blivit betydligt mindre, om jag inte "kände i syne". Mycket konstigt då veterinären sa, i torsdags, att den antagligen kommer vara ungefär som den varit senaste månaderna för alltid/ett bra tag framöver. Mamma som har perfekt Spóla skrittljuds-gehör tyckte dock att hennes takt i skritten inte var som vanligt, och jag tänkte själv på att hon kanske gick lite stelare än vanligt. Men med tanke på att hon stått still och tagit det lugnt så pass länge känns det som att hon borde ha endel träningsvärk efter sina upptåg. Mamma ska skritta ut/promenera henne en sväng i morgon och se hur hon verkar.

Jag fick med mig kameran hem också, så om jag inte däckar totalt efter middagen kanske jag tar och laddar in bilderna i datorn. Känner att energin början tryta efter att inte ha sovit på flera nätter och oroat mig som tok. Vi får se helt enkelt.



Mina fina tjejer <3

söndag 15 november 2015

Ihopsläpp

Vilken ångest... Idag 10:00 släppte vi ihop hästarna med flocken för första gången på åtta månader. "Skräckblandad förtjusning" hörde jag några gånger, för mig var det inte mycket förtjusning utan mest skräck. Åtta månader har hästarna rehabiliterats, promenerats och motionerats under kontrollerade former, på hårt underlag, helt enligt veterinärens rekommendationer. Idag var det varken hårt underlag eller kontrollerat... Det första som händer är att Spóla tar ett galopprace in i hagen, de följande timmarna blir det ytterligare några race genom skog och lera som avslutas med tvärnitar. Min mage vred sig av ångest och en stark vilja att ta ut hästarna igen och låta dem gå själva för all framtid.

Självklart har veterinären rådfrågats noga, när vi var på återbesök i torsdags, innan detta ihopsläpp ägde rum. Men ändå. Jag skulle gärna ultraljuda benet igen imorgon för att se om det gått bra. Inför ihopsläppet gjorde vi dock allt vi kunde komma på för att förebygga, vi bad stallägaren som är utbildad hästmassör att fota Spólas ben med sin värmekamera för att kunna ta jämförelsebilder imorgon, vi köpte nya skydd till båda hästarna som täckte ben och kotor, samt lät dem stå i solariet 10 minuter var innan vi släppte ut dem för att de inte skulle göra tokrace utan att vara varma i kroppen. Vi lät dem även hälsa på två av de tre hästar de inte gått med innan igår (även om de gått bredvid varandra i flera månader och hälsat över tråden). Mer än så känns det inte som vi kunde göra. Nu är det helt enkelt bara att hålla tummarna. Som veterinären sa; "När ni än släpper henne är det bara att blunda och hålla tummarna".

Som ni hör är jag mest orolig för Spóla. Saedís skada har läkt och det är inte en sån skada som går upp igen då det var ett benbrott, medan en senskada skulle kunna gå upp igen om oturen är framme. Bara av att tänka, än värre skriva, den meningen får jag panik.

Bråkmässigt var det ett bra ihopsläpp, det var inga som bråkade direkt och det känns som att de fann varandra snabbt. Vid höstationen var det dock endel sura miner, brunstiga ston alltså... Vissa tar ju PMS till en helt ny nivå. Jag har alltid funkat bättre med och dragits till valacker, tycker ofta de har trevligare sätt. Våra två ston är, som tur är, precis som vanligt även när de brunstar. Det är verkligen olika mellan ston hur påverkade de blir. Jag är väldigt tacksam att våra inte blir queen bitches.

Jag fotade endel i början och fick till några riktigt bra bilder. Så kul att se hur mycket starkare Spóla har blivit i bakbenen efter 6 månaders daglig skritt vara ca 4 månader uppsuttet. Syntes tydligt på de bilder jag fick där hon fattade galopp att hon var betydligt mer på bakbenen, samt att huvudet unte var i marken som en myrslok på alla bilder. Kul! Märkte också hur mycket jag saknat fotandet när jag stod där och kikade igenom bilderna jag tagit. Det var nog drygt ett åt sen jag fotade på riktigt sist. I vilket fall som helst lyckades jag glömma kameran i stallet, tyvärr. Jag som planerat att ladda upp de bästa bilderna här. Men men, kameran kommer hem igen på tisdag, så då kommer bilderna upp!



onsdag 28 oktober 2015

Återbesök bokat

Nu är nästa återbesök hos veterinären bokat. Om ca 2 veckor lastar vi båda trollen och åker till Malin för en kontroll. Spólas sena ska ultraljudas och Saedis ska springa. Vi hoppas såklart på det bästa och att få ta nästa steg i rehabiliteringen.

Ska bli så skönt bara att komma till Malin och få en check på att allt ser bra ut. Jag nojar ju sönder efter att de varit skadade. Snubblar de, hoppar till eller går långsammare än vanligt får jag ju panik i några sekunder och tror att de har  gjort illa sig. Phuu. 

Skrutthästarna har i allafall tagit den här långa rehabiliteringen med vila, små ytor och rundbanan dag ut och dag in med ro. Duktiga, duktiga hästar!


måndag 26 oktober 2015

Det här med underlag

Jag läser några av de stora hästbloggarna, och något de nämner ofta är underlag. Hur viktigt det är att inte rida på samma underlag hela tiden, och hur de helst inte rider på samma underlag två dagar i rad. 

Jag själv tänker ofta på det där med underlag. Då framförallt om underlaget är för hårt, för mjukt, för halt eller för ojämnt.  Jag har stor respekt för hårt underlag och tycker det är svårt att bedöma när det blir för hårt. Innan jag började rida islandshäst bestod mina ridturer främst av skog, fält och de vägar man var tvungen att passera på vägen dit. Sen jag började med islandshäst har detta bytts ut mot allt mer grus. Islandshästryttare verkar dyrka hårda underlag. Jag är fortfarande skeptisk. 

Att variera underlag tror jag verkligen på, både för att stärka och skona hästarnas ben och senor. Samtidigt håller ju våra hästar på att rehabiliteras och har sedan mars i år endast gått på exakt samma underlag varje dag, enligt veterinärens order. Plant, hårt underlag. Vi har dag in och dag ut gått och ridit på vår grusade slinga runt stallets vinterhagar. Så, även om vi framförallt håller till där för att det är plant, kan det ju inte vara jättefarligt. Då skulle antagligen inte veterinären säga till oss att vara på samma väg i 8 månader. Bara en tanke. Även om variation säkerligen är bättre i den mån det går. 

För någon vecka sedan red jag ut för första gången sedan skadan på Saedis, och sen dess har vi ridit ut fyra gånger. Vi håller oss fortfarande på plant underlag men har tagit oss till närliggande fält , och igår blev den även en del asfalt. Skillnaden mellan att rida på asfalt och fält är markant när man sitter på saedis rygg. På asfalten kortar hon gärna steget något och slår av tempot. När man kommer ut på fälten blir hennes rörelsemönster mjukare och jag skulle säga att det är hennes underlag of choise. 

Vart vill jag då komma med detta? Jag är ju ingen expert på något sett, men tänker att man nog inte ska stirra sig blind på vilken dag man red på vilket underlag, utan kanske istället försöka få in så många pass som möjligt där man har inslag av så många olika underlag som möjligt. Det tror jag egentligen är mer skonsamt än att rida bara på ett underlag ett helt pass även om man varierar dessa underlag. Men som sagt, det är bara en personlig filosofi, den kan ju vara helt fel. Sen tror jag även man ska känna efter vad hästen man sitter på gillar/ inte gillar för underlag och lägga in det i beräkningen. Och, framförallt, känn efter själv vad du tycker känns bra. Vill stallkompisarna trava/tölta/galoppera på ett underlag du känner är för hårt/halt/ojämnt/osv, våga säga till att du inte vill och skritta istället. (Perfekt tillfälle att öva på att hästen ska lyssna även om kompisarna går i förväg eller åt ett annat håll)


fredag 23 oktober 2015

Härliga hästmänniskor

Idag var det kurs i stallet. Vi är, som ni förstår, inte fit for fight ännu utan fick nöja oss med att titta på lite. Det var fina hästar, välputsade sadlar och glada hästmänniskor. Det är alltid lite extra bra stämning på kurs, som att det blir en liten gemenskap.

Jag är medlem på alldeles för många hästforum på Facebook, och läser ofta om islandshästmänniskor som känner att ryttare i andra discipliner har så mycket fördomar mot dem, inte tycker att islandshästar är "riktiga" hästar osv. Vilket självklart är supertråkigt. Men, vissa islandshästmänniskor är exakt likadana tillbaka. Idag hörde jag tillexempel några som pratade om en gemensam vän som var uppvuxen med fjordingar, nyss hade haft en isis och nu skulle köpa fjording igen. Detta var tydligen väldigt roande och kommentarer som "Men fjordingar är inte riktiga hästar", "Efter att ha haft islandshäst, hur kan man då välja en... fjording..." osv.

Vad är det för fel på hästmänniskor?! Varför är det ett så starkt "min häst är bättre än din" tänk hos vissa? Som att man stannat kvar i en 7-årings "min pappa är bättre än din pappa"-tänk. Jag tycker att det är otroligt tråkigt att det är så. Tänk så mycket vi skulle kunna lära från varandras olika discipliner om vi bara vågade kika över vår egen boxdörr. I grund och botten är vi alla hästälskare. Spelar storlek, ras och gångarter verkligen någon som helst roll när det kommer till kärleken till en häst?

Uniq och Huginn som inte brydde sig det minsta om att den ena var New Forest och den andra isis. De blev vänner direkt.

måndag 19 oktober 2015

Det går frammåt

Hej kompisar! Vad glad jag blir när jag ser att ni fortfarande kikar in här!
Det går framåt med hästarna, de har börjat lurva på sig, som de björnar de egentligen är, och musklar sig mer och mer hela tiden. Vi har nu kommit igång med att börja trava och tölta korta sträckor. Båsa jag och hästarna pustar ut, äntligen! Som vi har längtat efter att få röra oss snabbare än det senaste halvårets skritt. Hästarna går fortfarande i en mindre hage, men tillsammans, och det verkar inte gå någon som helst nöd på dem. Snarare så att speciellt Saedís verkar uppskatta det.

Här om dagen red jag ut för första gången på så många månader och travade och töltade på fältet med Saedís, den känslan.. Lycka! Tror vi båda uppskattade det lika mycket. I helgen provade vi på western, jag har ju tänkt att den ridstilen skulle passa Saedís bättre, och lilla skruttan är en naturbegåvning och fullkomligt klockren. Ett westernträns står högt upp på önskelistan nu! Annars rider jag henne mest i halsring numera, förutom att hon ibland stannar till och tar sig en tistel eller en tugga av en buske går det alldeles utmärkt. Världens snällaste och mest lättsamma häst, utan tvekan.

Spóla är också riktigt fin, men hon får fortfarande hålla sig till den grusade rundbanan runt hagarna, och har börjat få skrittjobba på ridbanan. Hon är pigg och glad, som alltid, och vill inget hellre än att få springa som vinden. Det får dock vänta ett tag till. Ca 5 min trav/tölt per ridpass är det som gäller.


tisdag 13 oktober 2015

At the moment


Lunchpaus i hagen efter två bra ridpass på två glada hästar. Det går framåt i rehabiliteringen! 

fredag 25 september 2015

Första traven...

... sen april! Igår travade jag Saedís uppsuttet för första gången sedan skadan, och idag var det Spólas tur. Jag har värmt upp lite med att springa med dem några gånger för hand innan för att de skulle hitta balansen igen.

För Saedís blev travdebuten tränslös och i halsring, vår favorit outfit! Hon klonkade i hovarna en del första travstreckan, andra var bättre och tredje var klockren. Allt som allt travade vi nog ca 30 sekunder, men jag är supernöjd. Spóla travade två korta streckor idag, ca 50 meter totalt kanske, bra takt med ostadig i början och slutet då det blev töltinslag i övergångarna skritt/trav, trav/skritt. Gissningsvis för att hon inte orkar då hon tappat mycket muskler.

Resten av veckan fortsätter vi med minitrav-snuttar och nästa vecka börjar vi med trav 5 min per ridpass, något som ska ökas 5 min per vecka tills vi är uppe i 30 min trav per dag. Min tanke är att börja med 10x30 sekunder trav utspritt under ridpasset som utöver det är ca 45-60 min skritt, sen får vi se hur det blir. Jag kanske är alldeles för nojig och kan börja med betydligt längre intervaller. Jag ska fråga runt.

Just det, hästarna fick nya, snygga, höstfrisyrer idag också! De ser ut som riktiga hästar igen och inte hårbollar. Saedís njöt verkligen av att bli rakad och tyckte nog vi skulle tagit bort allt och lagt på ett fluffigt täcke istället. Vinterpäls kliar.


måndag 21 september 2015

Nästa steg

Hej kompisar! Igår tog Saedis sina första travsteg sen april. Först var det som att hon inte riktigt förstod vad jag ville när jag sprang bredvid och smackade. Typ som att hon hade glömt att man kan trava. Men efter en stund travade hon några fina steg och fick massor av kli på manken. Upprepade det några gånger och sista vändan var hon tillbaka i travmode igen. Duktig Gris!

För Spólas del togs också nästa steg, hon flyttade in i Saedis hage. Lycklig hästur! Planen var att vänta en vecka till, men en annan häst i stallet blev sämre och kunde knappt gå så hon behövde Spólas box. Det har gått så bra när vi testat att släppa ihop dem tidigare i veckan och de har ju även gått tillsammans i tre år innan så det gick hur bra som helst.



fredag 18 september 2015

Veterinärbesök

Igår åkte vi till veterinärer för senkoll på Spóla. Vilken pärla hon är att ha med sig! Vi hade inte samma veterinär som tidigare utan en "ny" (hon har vaccinerat Uniq och lite sånt tidigare, och vi har hört mycket gott om henne, så hon var inte okänd). Först träffade vi en supertrevlig veterinärstudent som gick igenom Spólas ben, lyssnade på hjärtat osv. Helt klart en av de noggrannaste "förundersökningar" någon av våra hästar fått på en klinik. Sen fick vi träffa veterinären tillsammans med den här veterinärstudenten. Vi gick och sprang i löpargången, ingen hälta, benet rakades och vi ultraljudade både gaffelbanddskadan och de andra senorna. Allt såg bra ut och Gaffelbandsskadan går åt rätt håll.

Så, om en vecka eller så är det dags att börja trava för Spóla och då ska hon även få flytta in till Saedís som går i en större hage (ca 20x40 om jag skulle gissa). Där finns det även lite gräs, gissa om Spóla kommer bli lycklig efter att ha stått på sjukbox+lika stor sjukhage sen april. Hon har dock gjort det med bravur!

Saedís får nog börja trava lite smått redan den här veckan. Hennes rehabilitering hade vi kunnat ta betydligt snabbare så hon i princip hade kunnat vara helt igång nu, men vi har valt att ta det superlugnt även med henne. + att det är väldigt smidigt att båda hästarna ligger i fas. Min plan med henne är att börja med att rida som vanligt i skritt så hon är uppvärmd och mjuk, då hon kan vara lite styv ovh stel i början av passen. Första travpasset är min tanke att hoppa av och springa med henne litegrann, beroende på hur stabil hon verkar i traven får jag sen se om jag sitter upp och testar lite trav uppsuttet direkt eller om jag tar det nästa gång. Jag har nämligen inte sett henne ta ett enda travsteg sen skadan i slutet på april. Föutom när vi sprang med henne (utan skor=ömfotad) på en veterinär koll några veckor efter operationen. Då var det obalanserat, minst sagt. Nu har det gått månader sen dess, hon är superfin i kroppen, fick nya skor igår och det känns som att hon är redo för att ta nästa steg.

Fina Saedís i hösttrav




fredag 4 september 2015

Det rullar på

Hej kompisar! Det är inte supermycket aktivitet här just nu från min sida, som ni antagligen märkt. Jag hade en vision om att det skulle vara intressant att följa hästarnas rehab. Jag tänkte inte riktigt på att de skulle skrittas i två månader, exakt samma slinga varje dag. Det blev inte så spännande... Det går i alla fall fortsatt framåt och om 2-3 veckor ska vi börja trava lite. Då ska även Spóla få börja gå i lite större hage, tillsammans med Saedís. Längtar, å Spólas vägnar.


lördag 22 augusti 2015

Isis goes western

Hej kompisar! På måndag börjar vi skrittvecka 4, vilket betyder 45 minuter skritt. Enligt mina beräkningar har vi då kommit halvvägs i skritten. Hittills har hästarna skött sig alldeles utmärkt, det är tydligt vilka guldkorn vi hittat!

Jag har kommit in i stallvardagen och mockningen har återgått till att vara mysig tänkartid. Jag har kommit till insikt allt mer på sista tiden när jag jobbat med Saedis. Det är otroligt tydligt hur hon trivs med att bli riden, och det är inte på det klassiska viset. Den ridstil jag tror skulle passa henne bäst är, utan tvekan, western. 

Jag har tidigare ridit henne i bara halsring i alla fyra gångarter, och hon är klockren. Försöker man däremot "rida ihop" henne förändras takten totalt i skritten, travar man slår hon direkt över till tölt. Hon spänner sig även som en stålfjäder. Så har det varit hela tiden vi haft henne. Jag brukade oftast rida Spóla förut, men när jag red Saedis försökte jag oftast rida igenom henne efter konstens alla regler, men det slutar oftast med dålig stämning. Då brukar jag ta av all utrustning och hon går som en klocka. Känns tydligt hur hon vill ha det. Min plan, när det blir dags att börja rida på riktigt är därför att försöka mig på att rida western på henne. Jag tror det skulle passa henne bättre. 

Jag har ridit lite western och lite western-inspirerat för många år sedan, men med lite hjälp tror jag det ska gå bra. 

Hästar är individer, precis som människor, och jag tror verkligen på att individanpassa så mycket som möjligt.

Förövrigt, hur söt kommer inte denna prinsessa bli i ett westernträns ;)



torsdag 20 augusti 2015

Lycka!

Gissa vilka som motionerade hästarna idag? Jag och Isac. Hur härligt och drömmigt är det inte att rida ut med sin pojkvän?! Om jag haft en bucket list hade det lätt stått med. Saedis skötte sig som en sann gentlekvinna och var på sitt bästa humör. Hon är verkligen one of a kind. Har aldrig stött på en så klockren, kolugn och pålitlig häst förut. Den perfekta nybörjar-/ förstahästen. Alla borde ha en Saedis!



tisdag 18 augusti 2015

Gårdagens Spóla

Jag kom hem vid 22 igår efter att ha varit i stallet, tagit ner grejer till bilen, akutstannat på Donken för att inte svälta ihjäl och åkt på budbäraruppdrag och lämnat en bok hos min moster. 

Spóla var i alla fall superfin bitvis under gårdagens ridpass. Vi fortsatte med vår vanliga skritt på hårt underlag, och är nu uppe på 40 minuter. Skrittarbetet bestod av de vanliga övningarna rida rakt fram och ställa höger/rakrikta/vänster, skänkelvikningar och öppna. 

Utöver detta tränade vi på att göra halt fortfarande eftergiven, stå still och sedan gå fram utan att slå upp huvudet första steget. Efter några försök blev hon riktigt fin. Sen fick jag än en gång bekräftat att man verkligen måste rida denna Donna, det är lätt att glömma att använda benen på riktigt i skrittarbetet eftersom hon är både pigg och mjuk. Men oj vilken skritt vi fick till några gånger sista varvet när jag verkligen red skritten ordentligt! Det kändes i hela kroppen hur hon verkligen trampade igenom och lyfte på sina små hovar. Duktig Spolsson! 


söndag 16 augusti 2015

Skrittvecka 2 -Done

Nu är även andra skrittveckan klar, vilket betyder att vi har fyra till sex veckor kvar. Lite beroende på hur hästarna känns och vad vi känner är bäst. Jag tycker, som jag nämnde här om dagen, att det är stor skillnad på Saedis efter bara ett par pass den här veckan, hon har blivit mycket mjukare, så där är det bara att jobba vidare. Lösgöra, lösgöra, lösgöra, är målet med varje pass på Saedis rygg. Spóla känns ungefär lika nu som när vi började, hon är ju väldigt mjuk i sig själv. Men, även där jobbar vi med att lösgöra, och framförallt rakrikta -hon blir gärna som en orm och har lite svårare att bara gå rakt fram. 

Hästarna sköter sig superbra, och Saedis har fått ytterligare större hage. Spóla får tyvärr behålla sin lilla ruta tills det är dags att börja trava. 


lördag 15 augusti 2015

Movietime

Hej kompisar! Jag har snubblat över dagens (och antagligen senaste månadernas) bästa filmklipp. Handlar om dressyr, men jag tycker det helt klart är aplicerbart på alla typer av ridning.

Tyvärr kan jag inte få in klippen sådär snyggt i inlägget då det är från Epona TV och inte Youtube. Men, ni hittar det HÄR. Dagens tips är att se det!

DressyrSpóla håller med. Se det!

torsdag 13 augusti 2015

Skillnad

Det märktes stor skillnad på Saedis idag från när jag red henne några minuter här om dagen. Jag fortsatte med samma övning som jag lärde pappa igår, och det gick snabbt betydligt bättre än sist. Tror gårdagens pass gjorde nytta. Tycker även det känns som att hon trivdes med sin nya nackpadd, mycket möjligt att även det bidrog till att hon kändes mjukare. Kul när det går åt rätt håll!

Söt Pajdus! Lilla skruttan hade lyckats få ett sår i ansiktet här om dagen. Helt oförståeligt, men det verkar ha börjat läka bra. Silversalvan är på som flugskydd.  


onsdag 12 augusti 2015

Äntligen

Idag blev det kvällstur för mig, pappa och hästarna. 35 minuter skritt på grus. Vi hade supermysigt och ridvädret var perfekt. Lagom varmt och inte speciellt mycket insekter. 

Jag passade på att visa min nya favorit övning för pappa; rida rakt fram och ställa höger/vänster olika mycket. En superbra övning för både Saedis och Spóla på olika sätt. Saedis behöver stretcha och mjukas upp, medan Spóla behöver bli stadigare och spåra rakt fram då hon lätt vinglar lite. 

Det märktes tydlig skillnad på Saedis som till en början bara ställde pyttelite åt båda hållen. Efter att ha ridit en stund ställde hon ordentligt åt höger och vänster, och skrittade på bättre. Toppen övning.

Spóla fick prova sitt nya träns också. Efter att ha testat 4 PS varianter gav jag upp och köpte tränset jag kikat på länge på Hööks. En islandshäst modell för runt 350:-, med lite bredare nackstycke för att avlasta tryck på nacken. Mjukt och satt bra. Jag är nöjd och det känns så skönt att äntligen ha hittat ett nytt, bra träns till Spóla. Saedis fuck även testa sin lösa nackpadd, satt bra även den. Så nöjd med gårdagens shopping!

Små, vita pärlor på nosgrimman passar Spóla perfekt. 

tisdag 11 augusti 2015

Skrittvecka 2

Jag är precis hemkommen efter att ha varit i stallet med mamma, shoppat på Hööks och ätit lunch. Härlig start på dagen. Spólas träns har blivit för stort då lädret töjt sig, och pga konstig konstruktion kan man inte bara göra nya hål. Så, idag fick ett nytt följa med hem. Jag har ju försökt mig på att hitta ett PSträns som passar, och testat 4 modeller utan framgång. Det fick helt enkelt bli ett islandshästträns från Hööks med extra brett nackstycke. Tror det kommer bli superfint och hoppas på att det ska passa bra. Jag hittade även två pikéer i REA hörnet, en ljusblå och en röd. Självklart ska inte Saedís bli utan, så till henne blev det en lös nackplatta som man sätter på nackstycket på tränset för att göra det bredare. Ska bli spännande att testa om det blir någon skillnad.

Till dagens ridpass. Vi är inne på skrittvecka nummer 2, och hittills tycker jag hästarna skött sig bra. Spóla är en överdrivet mjuk häst. Jag är nästan förvånad över hur lätt och ridbar hon är efter att ha promenerats i drygt 4 månader. Hon är lite vinglig och obalanserad, men är nästan lika ridbar som hon var innan. Det märks att det är lite svårare med tvärningen och att bogen glider ut ännu lättare en vanligt, men hon jobbar på superfint. Vi red ungefär ett och ett halvt varv (ca 1500m) där vi jobbade med att lösgöra med hjälp av öppnor, överdrivna ställningar till höger och vänster med fortsätta skritta på rakt spår, och skänkelvikningar sicksack över grusvägen. Det gick strålande. Sen fick hon frusta på långa turar resten av passet.

Saedís är tvärtemot Spóla och alltid stel i början. Nu efter en lång vila med promenader i drygt 3 månader har hon blivit ännu stelare. Mamma började rida henne idag, så jag red bara ca 7 minuter för att testa lite hur hon kändes, och man måste verkligen peppa henne att länga steget och skritta igenom hela kroppen. Vi testade några hackiga skänkelvikningar, och efter att ha ridit Spóla som är som smör var Saedís mer lik en planka. Efter att ha överställt åt båda håll började det dock släppa lite, men jag skulle behöva jobba igenom henne ordentligt. Jag ska prata med pappa och säga att han ska tänka på att få fram henne lite mer i skritten. Hon har ett väldigt lugnt tempo av sig själv, så det blir lätt att man låter henne välja, men då kommer hon inte riktigt igång i kroppen. Med lite lösgörande övningar varje dag tror jag det kommer släppa hyfsat fort.


måndag 10 augusti 2015

Hästdrömmar

Ni som följt bloggen ett tag vet att mitt mål är att skaffa mig en egen häst igen. Jag saknar det något enormt. Att jag är lyckligt lottad som har Spóla och Saedis, som jag får rida så ofta jag vill, är jag fullt medveten om och väldigt tacksam för. Men det är, och kommer aldrig att vara, samma sak som att ha en egen häst som jag valt själv. 

Jag sitter ibland (läs: alldeles för ofta) och tittar på hästnet och Facebook-grupper med hästar till salu. Då och då händer det att jag hittar något som låter som ett guldkorn. Igår tillexempel hittade jag ett riktigt projekt, med vänliga ögon och något extra som fångade mig via två helt vanliga "porträttbilder". Det fanns något där som verkligen är det "där" som jag fastnar för. Ett stort projekt, helt klart, men det är precis vad jag söker och jag tror jag skulle kunna göra något riktigt bra av det. 

Sen vet man ju aldrig, såg jag en film kanske magin skulle försvinna och hästen inte alls vara som jag tänkt mig eller ha de gångarter jag söker. Men ändå. Just nu är det just den hästen jag ser kliva ur transporten när jag drömmer mig bort. 

Tyvärr hinner den antagligen bli såld långt innan det är dags för mig att börja leta häst på riktigt. Men drömma kan man alltid göra. In my mind galopperar vi redan som vinden över stubbåkrarna och rider in på tävlingsbanan i perfekt harmoni. 

Spóla hälsar att hon också drömmer sig bort till att galoppera som vinden på stubbåkrar. 

söndag 9 augusti 2015

Skrittvecka 1 ✔️

Hej kompisar! Idag är min första stallfria dag den här veckan, vilket känns lite konstigt. Jag har redan kommit in i stalltiden igen. Första skrittveckan har gått bra, och hästarna har skött sig klockrent. Saedis har fått dubbel så stor hage innehållande lite gräs och maskrosor. Förstår ni hur glad hon är? 

Den här veckan har varit kravlös för hästarna och mestadels har det varit långa tyglar och helt fritt. Nästa vecka är min plan att börja starta igång med skrittjobb, och komma till arbete på riktigt. Vi har ungefär 5 skrittveckor kvar, tror jag, och om vi jobbar skritten ordentligt under den tiden kommer vi ha så mycket gratis när vi ska börja nästa steg av rehabiliteringen. Skrittarbete är ju även väldigt stärkande och bra uppbyggnad för hästarna. 



lördag 8 augusti 2015

Kaninisarna


Hur glad blir man inte när ens två fluff kan bo tillsammans. 


fredag 7 augusti 2015

Skritt på hårt underlag

Variationen i ridpassen blir inte så stor när riktlinjerna är "30 minuter rakt fram på hårt underlag". Men 3 olika varianter har vi lyckats med under dessa fem skrittdagar. Idag blev det 30 minuter på asfalt. Så skönt med trafiksäkra hästar som verkligen inte bryr sig. 

Asfalt tror jag är bra att varva med när vi i vanliga fall rider på grus. Att rida på asfalt stärker senorna, så jag tror det är bra för Spóla att gå en eller ett par gånger i veckan på vägen. För Saedis del ska jag söka lite mer fakta, tror absolut det är bra även för henne men kanske inte lika ofta. 

Nästa fundering blir om vi ska öka ridturen med 5 eller 10 minuter per vecka. Jag gissar på att vi bestämmer oss för 5, men vi får se. I så fall är vi uppe i att skritta 1h per dag om 6 veckor. 


torsdag 6 augusti 2015

Ihopsläpp


Idag fick dessa två hårbollar dela hage för första gången. Jag hoppas på att de ska bli goda vänner. 

Förövrigt gick dagens ridpass bra. Vi skrittade iväg en sväng på asfalt utöver den vanliga rundan. Gick utmärkt. Saedis fick en lite större hage och blev glad för några grässtrån och maskrosor att pilla med. 

Vi har även gjort ett sista PS of Sweden försök och fått hem ännu ett träns. Provas imorgon, så håll tummarna att det passar. Annars vet jag inte vad jag ska göra med mitt presentkort. 

onsdag 5 augusti 2015

Pyjamas

Dag 3 av skritt 30 minuter rakt fram, på hårt underlag avklarad. Vi hade en mysig tur jag och Spóla, i sällskap med pappa och Saedis. 

Spóla, som hatar insekter fick inviga sin julklapp. Visst blev hon söt!


Funkade rätt bra faktiskt, även om hon fortfarande var lite irriterad. Själva halsdelen var lite liten, men det blev helt ok ändå. Resten passade bra. 

Nu ska jag och några tjejkompisar till en annan kompis på knytmys. Tror en mysig kväll väntar. 

tisdag 4 augusti 2015

Rehabiliteringsnojja

Idag var det dags för ridpass nummer 2. Jag och mamma åkte ut för att skritta ut en sväng, samma runda som igår. Det hela började med supernojja om att Saedis inte skrittade helt rent. Det är verkligen nojigt när hästarna varit skadade. Jag tittar på benen, känner och lyssnar när de går hela tiden för att se om de verkligen går helt rent. Man blir verkligen knäpp. 

I alla fall så bytte vi hästar och när jag satt upp på Saedis och skrittat lite kom vi fram till att allt såg ut och kändes bra. Det tar alltid en liten stund för henne att komma igång. 


måndag 3 augusti 2015

Dagens ridpass -Första ridturen

Idag var det alltså dags och dagen vi alla längtat efter var här. Första ridturen efter månader av sjukhagar och promenader. Jag fick äran att rida båda hästarna, och först ut var Saedís. Så här glad var hon över att få bli ridhäst igen;

30 minuter på hårt underlag = 3 varv runt vår grusade rundbana runt hagarna. Första halva varvet gick i slowmotion, men jag lät henne hålla sin egen takt hela vägen. Hon ökade på till normal hastighet efter ett halvt varv ungefär. Kanske att hon behövde hitta balansen lite igen efter operationen med extra vikt på ryggen igen för första gången på länge. Vår lilla skrittsväng gick i alla fall klockrent bra, trotts att stallägaren körde runt med en monstermaskin och betesputtsade hagarna. Hur lugn som helst och skrittade på långa tyglar. Världens snällaste, tryggaste häst. Provade att korta tyglarna några meter bara för att se hur det låg till, då blev det vingligt och lite konstig takt i skritten, något vi får jobba på lite längre fram. Första veckan blir det helt kravlöst och bara skritt på långa tyglar, sen ska vi börja jobba skritten lite mer.



Sen var det dags för Spóla, även där blev var det 30 minuter på hårt underlag som stod på schemat. Som vanligt satt jag upp på en pigg och glad häst som skrittar på direkt från start. Pigg, men inte mycket mer än vanligt. Har aldrig träffat en häst som är så glad och taggad på livet. Det enda som inte gick klockrent var att hon drog ner huvudet och ville äta när jag red på hellånga tyglar, men går man i grusruta är det väldigt förståeligt. Det blev dock lite kortare tyglar, men fortfarande helt fritt. Även Spóla testade jag att korta upp tyglarna på en liten bit, hon blev supertaggad och det kändes att hon tänkte tölt första stegen, vilket hon inte får. Men det gick aldrig över till att hon började takta och efter bara några steg gick hon fint. Väldigt känslig för minsta lilla jag rörde skänkeln och verkade vänta på signal att öka tempot, stackarn vet inte än att det dröjer ett bra tag. Lite vinglig åt sidorna och höll inte riktigt en rak linje, men hon skötte sig superbra och fick skritta på kravlöst precis som hon ville resten av turen. Duktig liten häst! 

Så härligt att ha fått sitta upp igen! Jag har lite ont i sittbenen, känns lite jobbigt efter 15 års ridning. Sånna här långa uppehåll är inte att rekommendera ^^ Åh vad jag ser fram emot att få börja rida igen. Älskade små hästar! Imorgon är det jag och mamma som ger oss ut på mystur med hästarna. Längtar redan.

Uppladdning

Laddar upp med familjen och mina två ninisar, inför dagens ridpass. Första på drygt 4 respektive 3 månader för hästarna. 30 minuter skritt på hårt underlag, rakt fram per häst. Snart åker vi till stallet. Mys!


lördag 1 augusti 2015

Att sadla en omusklad häst

 Nu är det snart, måndag och dags att börja sitta på hästarna efter drygt 4 respektive 2 månader av vila, sjukhage och promenader. Under den här tiden har båda hästarna tappat både fett och muskler och inför att vi sitter upp känns det viktigt att kolla till sadlarna. Båda två fick sina sadlar inpassade av sadelprovare i höstas, så vi har en bra grund att utgå från. Nu gäller det dock att hitta ett bra system med paddar under sadlarna medan vi sätter igång dem. Det känns inte som att det är någon idé att prova om sadlarna och anpassa dem efter hur de ser ut i kroppen nu eftersom de kommer bygga upp sig igen under igångsättningen. Under tiden blir det paddar för att avlasta och jämna ut där sadeln eventuellt blivit lite vid. Vi har ett antal olika paddar efter många år med olika hästar och sadlar, så där kan vi nog hitta något som funkar. Det blir lite som tetris där man får vända och vrida på olika bitar och se vad som passar.

Jag har provat sadlarna vi har till båda hästarna och kommit fram till att deras vanliga ligger helt OK. Den bomlösa fick dock "Nej" just nu då det kändes som att den klämde på något konstigt sätt, så den får vänta. Jag tror att jag hittat bra paddar till båda hästarna, och med schabrak under tycker jag inte att det klämmer eller trycker. Nu är jag ingen expert på sadlar, verkligen inte, men under åren har jag snappat upp en del från olika sadelprovare så jag tror mig kunna hitta kombinationer som blir trevliga för hästarna. Men självklart blir det till att fråga andra i stallet om vad de tror också. Det är alltid bra och höra andras tankar och åsikter. Kanske tänker de precis som jag, eller har något superbra tips att dela med sig av.






fredag 31 juli 2015

Island och jag Del 4 – Favorit i repris

One sheep, many sheep

Har du missat de tidigare delarna hittar du dem här; Del 1, Del 2, Del 3.

I flera dagar hade det varit prat om att vi skulle rida upp i bergen och samla in fåren. Äntligen var dagen kommen och den häftigaste ridturen jag någonsin varit med om skulle snart påbörjas. Jag var som ett barn på julafton, och jag kan lova att mina ögon tindrade.


Hästen jag skulle rida var samma som förra gången, Sóla. Hon stod med sina kompisar nere i den stora hagen vid floden, och efter att Bóla (en av fårhundarna på gården) gjort sitt jobb och drivit in alla hästarna i rundcoralen var det dags att göra iordning dem. Sadlar och träns låg högt och lågt i bakluckan på den stora bilen och av borstar och hovkratsar syntes inte ett spår. Lite vilsen och frågande såg jag hur de andra tog upp en varsin sten från marken och skrapade av det värsta vattnet från hästens rygg innan de sadlade. Well, inte riktigt vad jag var van vid…
Snart var alla hästar sadlade och tränsade, vi satt upp och gav oss iväg. Om jag mins rätt var vi ca 10 ryttare och de 2 fårhundarna Bóla och ”The other Saumur” (de som hade gården hade nämligen också en Saumur, men han var för liten och för ”glad” i får så han fick inte följa med, denna Saumur tillhörde någon annan) som gav oss ut i bergen i jakt på får. Efter en stund delade vi upp oss och jag, som aldrig gjort något liknande fick rida med en van fårindrivare, som jag glömt namnet på, som bara pratade isländska. Det var även han som ägde ”The other Saumur”, så han följde också med oss.

Direktiven jag fick var lite svår identifierade eftersom de var på isländska och mitt ordföråd där inte är det bästa, även om jag snappade upp en hel del ord under mina veckor där. Men, jag gjorde det bästa för att följa direktiven och insåg snabbt hur jag skulle göra för att få med mig fåren åt rätt håll. Förutom ett litet missöde då ”The other Saumur” blev lite för ivrig och råkade jaga ner 3 får för ett stup, ner i floden och över till andra sidan (där de flåsande hämtade andan på utstickande klippor bredvid floden), fick vi med oss alla får vi stötte på.

Någon ”seriös” ridning blev det inte, det var mest fokus på får, stup, vattendrag, floden, får, får och mer får. Men, att tölta fram i bergen (där det var någorlunda plant), utan något annat än gräs, vatten, sten, himmel och får i sikte, tänk er själva… Underbart. Det var som klippt ur en film, eller till och med en dröm. Det finns inte ord för att beskriva det, det måste upplevas. Och det är verkligen något jag rekomenderar!

När vi, efter många timmars härlig ridning kom tillbaka till grinden, där vi började möttes jag av en av de vackraste synerna. En stor flock med över 750 får, lamm och baggar betandes i gräset, i dalen nedanför bergen med massor av berg i bakgrunden. Bara det är vackert. Vad som gjorde just det här ögonblicket oförglömligt, var det faktum att i får drivandet hade även hästarna som delade berget med fåren följt med ner, och som ni säkert redan gissat var det inte en, två eller tio, nej det var säkert 100 stycken, kanske ännu fler. Hur många hästar som helst, helt enkelt, i hästregnbågens alla färger och massor av små, lurviga fölungar. That moment… Jag säger bara det.

Tyvärr är dessa de enda bilder jag hann ta innan det var dags att driva ut fåren från hagen och ner mot fårhuset, som syns i bakgrunden på andra bilden.

Veckan som följde var så full av får, så jag började drömma om dem. Den veckan, var en upplevelse kan man lugnt säga. Det var får överallt och de skulle drivas, sorteras, märkas, mätas, behållas, säljas och skickas iväg. Ni som inte befunnit er i ett hus med hundratals långhåriga, mer eller mindre galna, får med horn, och baggar med enorma horn kan nog kanske ändå förstå paniken som infinnersig när fåren börjar hoppa in i en. Ja, som sagt, en once in a lifetime (troligtvis) upplevelse. Som jag, trots sin ”unikhet”, nog inte rekommenderar så mycket (just det där med att sortera får i ett litet utrymme). Men det var kul att ha gjort det, såhär långt efter ;)

Den veckan blev det helt enkelt inte så mycket tid för varken hästar eller ridhusbygge. Veckan efter däremot, då bestämde sig Franzie för att ta med mig på en roadtripp för att visa några isländska sevärdigheter. Vi såg de vackraste vattefall jag någosin sett, fantastiska geisrar och underbar natur. Jag fick uppleva så mycket under min tid på Island, jag skulle kunna fortsätta i evigheter men väljer att avsluta här. Min tid var full av vackra hästar, härliga ridturer och underbara människor. Min tid där var något av det bästa jag gjort, ni som inte varit där er rekomendera jag verkligen att åka.

THE END...



torsdag 30 juli 2015

Återbesöket

Nu är vi hemma igen och Spóla står nöjt och tuggar hö i sin hage. Besöket hos veterinären gick jättebra. Så skönt! Vi fick visa skritt och trav i löpargången på hårt underlag, och det var inga problem. Veterinären kände även igenom benen och tyckte det kändes bra och som det skulle. Efter löpargången gick vi ut till ridhuset på kliniken och skulle longera ett par varv. Veterinären ville se lite trav på böjt spår.

Första varvet travade Spóla så fint, sen var det som om hon insåg att hon travade för första gången på fyra månader och fick glädjefnatt. Galopp och härliga bockserier. Härligt att hon är glad och inte alls verkar känna av något, men inte riktigt ett önskvärt beteende så här "tidigt" i rehabiliteringen av en gaffelbandsskada. Så, vi provade en gång till och två gånger i andra varvet, men det blev bara galopp och glada bocksprång, så veterinären avbröt så hon inte skulle bralla upp något. Hon hade sett det hon behövde, det såg bra ut, och rehabilitering fas 1 är nu klar.

På måndag sitter vi upp på båda hästarna för första gången på drygt 2 respektive 4 månader. Den känslan hörni, jag längtar!



On the road again

Spóla är lastad och vi är på väg mot veterinären. Jag och pappa har vanan inne nu efter ett antal år av tävlingar, träningar och nu veterinär besöken senaste tiden. Håll tummarna nu för att allt går åt rätt håll! Vi hörs senare så får ni veta hur det gått. Ha en bra torsdag. Spóla hälsar. 


onsdag 29 juli 2015

Hur hamnade jag i isisvärlden? - Favorit i repris


Once upon a time …

… när jag levde i den ”vanliga” hästvärlden och var en sann ”hoppning 4-ever”-tjej, var min bild av islandshästar att de fanns på turridningar, de var söta, hade lång man och reds mest i skogen. Ingen värdering i om det skulle vara sämre eller bättre för det, utan det var bara så det var, trodde jag. Jag hade aldrig sett en isis på en hopptävling, i ett stall med ”vanliga” hästar eller på ett ridläger. Jag hade heller aldrig sett en islandshästtävling eller islandshästar som inte var med på turridning. Syns inte, finns inte, lite så helt enkelt.


Så var min bild av isisar länge, att de var skogsmullehästar just för att det var vad jag hade sett. Sen köpte vi vår första islandshäst Huginn från Sjöstugan, och redan första gången jag provred honom insåg jag att allt jag trott var fel. Jag har nog aldrig suttit på en häst med en sån fantastisk trav som Huginn. Behöver jag säga att jag blev kär? Det var kärlek vid första travsteget. Tiden vi hade med Huginn är ett eget kapitel som jag tänkt ta upp senare, men dagen jag träffade honom förändrade allt.


Plötsligt stod alltså en lurvig isis i boxen bredvid min tävlingsponny och de blev vänner direkt. Från den dagen Huginn klev ur transporten hos oss öppnades en helt ny värld framför mina ögon. En värld full av människor som älskade sina hästar precis lika mycket som jag och alla hästmänniskor jag kände sen tidigare, en värld av underbart söta hästar i alla möjliga färger, en värld där det mesta var tvärt emot vad jag lärt mig.

Min ponny Uniq och Huginn blev vänner direkt, bilden är från deras första dag tillsammans.     

I den här bloggen kommer ni att få följa med mig rakt in i islandshästvärlden och se den genom mina hoppskadade glasögon, som självklart är färgmatchade med resten av min outfit ;). Huginn kom nämligen inte bara in och visade mig en ny värld, han fick mig att falla som en fura för den, precis som jag gjort för honom.


Med mig på min upptäcktsfärd i min nya värld har jag de två isisarna Spóla och Saedís (a.k.a Grisen), som är Huginns efterträdare och två underbara, töltande tillskott till vår familj. Min resa har precis börjat och jag är fast besluten att se hur långt jag kan ta mig. Att omskola hästar går ju hur bra som helst, så att omskola en hoppryttare kan väl inte vara så svårt?


”Mot oändligheten, och vidare!” har alltid klingat bra i mina öron...


Jag var i USA ett år och pluggade på college och alla varnade mig för de stora skillnader jag skulle uppleva. Jag tyckte inte det var speciellt annorlunda mot Sverige annat än att allt var större, klasser på 150 elever var knäpptysta så fort läraren bad om det och det var varmt. Att kliva in i islandshästvärlden från livet med matchande schabrak och hoppluvor, benskydd så det stod härliga till och knoppar, däremot, det är vad jag kallar kulturkrock!

Vilken hästvärld bor du i, och hur har du hamnat just där? :)

tisdag 28 juli 2015

Rehabilitering fas 1

Ni kanske undrar varför jag inte nämnt så mycket om hästarna senaste månaderna, utan bara skrivit att de vilar och promenerar. Anledningen till detta är att de båda varit skadade. I mars fick Spóla en Gaffelbandsskada, vi vet inte riktigt hur hon fick den men vet. trodde att hon trampat fel ordentligt. I maj blev Saedís sparkad av en hagkompis. Först trodde både vi och vet. att det var ett sticksår, men det visade sig vara en spark som ledde till fraktur på Griffelbenet. Vilket resulterade i operation. Som tur var hade inte vilan medan vi alla trodde det var ett sticksår gjort skadan värre på något sätt, vilket man såklart oroar sig för när det blivit en felbedömning och den rätta behandligen kom senare än den hade kunnat göra.

Båda hästarna har gått i små sjukhagar och promenerats de senaste månaderna. De har skött sig fantastiskt bra båda två trotts att de fått stå på grus och äta hö när de andra är på bete. Spóla är dck något frustrerad över att blivit snuvad på sitt bete, så har man inte koll på promenaden drar hon ut en till diket för att äta lite gräs. Att de stått i grushagar och ätit hö har föresten gjort underverk med deras vikt, båda två har gått ner massor och blivit så snygga i kroppen. Välbehövligt och betydligt bättre för hälsan, på så sätt, än sommarbete.

Jag funderade ett tag på hur jag skulle göra med rehabiliteringen på bloggen, hästmänniskor är ju oftast inte så öppna med att skriva ut saker om skador såhär i cyberspace. Men, efter att ha pratat med mina föräldrar, och fått ok från dem, känns det självklart. Hur ska jag kunna blogga om hästarna utan att nämna att de varit skadade? "Nej, vi skrittar bara i tre månader för att vi tycker det är kul" känns inte så hållbart. Och varför ljuga eller dölja sanningen? Skulle vi någon gång sälja hästarna, vilket jag verkligen hoppas vi inte gör, skulle skadehistoriken gås igenom utan tvekan och köparna skulle få veta allt.

Båda skadorna har en lång rehabiliteringsprocess, men ser ut att gå åt rätt håll. Jag vet flera som råkat ut för samma, eller liknande skador och tänker därför att hur vi rehabiliterar våra hästar kan vara intressant att följa. Inte bara för er som är i liknande situationer, utan för andra också. Det är alltid intressant att se vilken typ av övningar som används för att stärka specifika delar av hästens kropp, hur man lägger upp träning för att bygga kondis och muskler, hur man rider hästen på ett förebyggande sätt osv.

Hittills har hästarna, som sagt, promenerats för hand rakt fram på hårt underlag. Spóla gick från 5 minuter tre gånger om dagen till att nu promeneras 1x55 genom att öka promenadlängden med 5 minuter per vecka. Saedís började med vila då vi trodde det var ett sticksår, men efter operationen promenerades hon 2x5 om jag minns rätt och skulle sedan ökas upp till 2x10. Men, då hon gick barfota 2-3 veckor efter operationen (de tog av skorna på kliniken och tyckte vi skulle vänta någon vecka med att slå på dem igen)  blev hon öm i fötterna och tiden på promenaderna anpassades efter hennes fötter. Nu har hon fått nya skor igen och promenerar glatt 1x50 minuter. Hennes promenad tid har ökats med 10 minuter per vecka vilket gör att båda hästarna kommer vara uppe på 60 minuter nästa vecka, och då ska vi sitta upp för första gången på evigheter. Saedís ska då skrittas 30 minuter uppsuttet vilket ska ökas successivt till 60 minuter under två veckor. Hur Spólas igångsättning ser ut, och hur vi ska fortsätta med Saedís efter de två skrittveckorna får vi se efter torsdagens besök på kliniken.

Saedís var på återbesök för drygt tre veckor sedan och allt såg ut att gå åt rätt håll, om ca 2 månader ska vi tillbaka igen. Spóla ska på återbesök nu på torsdag och vi hoppas på bra besked även där. Saedís ska börja ridas nu till helgen/ början på nästa vecka, och efter torsdag vet vi hur Spólas fortsatta rehabilitering ser ut. Hagmässigt går Spóla i sjukbox med angränsande sjukhage, allt som allt ungefär lika stort som 2 boxar. Saedís går i grushage med vindskydd, gissar på att ytan är ungefär 8x20m och ska ökas successivt framöver. Vi hoppas på att kunna släppa ihop våra två när de båda ska gå i lika stora hagar.

Jag tror vi och hästarna längtar lika mycket efter att slippa gå varv efter varv på rundbanan och istället få rida ut. Stor eloge till mamma och pappa som promenerat med hästarna varje dag i flera månader!

måndag 27 juli 2015

Liksidighet

Jag hittade en intressant artikel på Hippson om hästens biomekanik, rörelse och att hitta hästens svaga delar och jobba på att stärka dem. Ni hittar hela artikeln här.

"... Hur vi använder vår kropp påverkar hur våra muskler anpassar sig under hela vår uppväxt, och för hästen gäller samma sak. Därför menar Monika att det är viktigt för oss att ta reda på om våra hästar är "högerhänta" eller "vänsterhänta", för att kunna förmå dem att använda båda sidor lika mycket.
– Om ni provar själva att skriva era namn i luften med fel hand kommer ni snart märka att ni visserligen kan göra det, men att ni spänner er i hela sidan. Det gäller också våra hästar, därför jobbar vi hela tiden med att få dem mer liksidiga..."

Mitt bra varv har alltid varit höger. Jag är högerhänt, högerfotad (jag hade en kort period som asdålig fotobllsspelare när jag var liten), och har helt enkelt bättre kroppskontroll på min högra sida. Det gör att jag i höger varv kan ha ett bra, jämnt, stöd på yttertygeln med vänster hand, samtidigt som jag har en mjuk och flexibel innerhand. Jag har även bättre känsla och snabbare reaktion i högerskänkeln. I vänster varv tenderar jag att få en något statisk innerhand och har svårare att parera vänsterbogen med innerskänkeln, om den flyter in. Jag har även lättare att få till en bra, snygg galoppfattning i höger varv, då jag gärna faller fram något med överlivet i vänster. Det är inte så att vänster varv är en katastrof och höger på GP nivå, en ovan ryttare skulle nog inte se skillnad. Men, den finns där, den känns och den gör att jag omedvetet ofta rider lite mer i höger varv, fattar höger galopp om jag är ute och rider på en rak väg och allmänt får till det lite bättre i höger varv. 

Spólas bra varv är höger, Uniqs bra varv var också höger, Saedís kommer jag faktiskt inte ihåg, men jag är rätt säker på att det också är höger. "Problemet" med att både mitt och hästens bra varv är höger, är att vi båda gör allt lite bättre och lite lättare i höger varv. Skänkelvikningarna går lättare, fattningarna blir bättre, volterna blir rundare, förhållningarna går igenom bättre. Allt blir lite enklare. Vilket får mig, som jag nämnde ovan, att omedvetet jobba mer i det lättare varvet. Det blir stretigare, svårare och jobbigare i det svåra varvet, såklart. Jag tror att om jag hade en häst vars vänstra sida var starkare, skulle ha lättare att rakrikta och få hästen mer liksidig. Eftersom hästens svåra varv skulle vara mitt lätta hade det varit lättare att parera och jobba igenom svårigheter, samtidigt som i hästens lätta varv hade den varit mer förlåtande för att mina reaktioner är lite segare, eller att jag är lite stelare. Förstår ni hur jag tänker?


Min egen oliksidighet är något jag noterat och vetat om i många år, men aldrig riktigt tänkt eller jobbat på. Vilket jag inser nu är så otroligt korkat. Men det kanske är lite typiskt oss hästmänniskor att räkna ut en exakt foderstat med kvalitétsfoder till hästen och sen kasta i sig en kexchoklad eller Billy´s pizza själv under långa dagar och sena kvällar i stallet. 

Well, well, det var ett litet sidospår. Vad gäller att ha samma svaga och starka sida som sin häst och sträva efter liksidighet inser jag nu är så mycket mer än att försöka göra samma rörelser med samma resultat i båda varven. Först och främst måste jag börja fokusera mer på min egen oliksidighet och verkligen tänka till och jobba mer i vänster varv. Steg två är att jag måste börja tänka igenom hur de olika övningarna blir lättare/svårare i de olika varven för att försöka lokalisera vart den preliminära "svagheten" hos hästen sitter i det svåra varvet. Är det bogen som glider in/ut? Är det ett bakben som har svårt att komma in under hästen? Vart är hästen svag, och hur kan JAG som ryttare lägga upp övningar och träning för att stärka detta? Det är något jag ska börja lägga tid, energi och tankeverksamhet på, och planera utefter, när vi börjar sätta igång hästarna igen. 




söndag 26 juli 2015

Myshästar

Sådär huxflux ruschade jag till stationen vid kvart över 12 och hann med tåget. Mamma och pappa skulle till stallet och jag kände för att haka på. Väl där blev det lunch, bestående av blåbär och mjölk, i solen bredvid Spólas hage. En viss Spóla såg väldigt söt ut och lyckades tigga till sig några blåbär av mamma. 

Jag passade på att prova ett flugtäcke på Spóla som tyvärr är för stort och får läggas till "sälj"-högen. Eller ja, "högen, det är snarare typ 3-4 stora plastbackar fulla med grejer. Får fota allting och ha e bloppis någon dag kanske. Eller köpa en till häst, eller två, så vi får användning för allt ;)

Vi gick i alla fall ut på vår promenad, jag, mamma och hästarna medan pappa mockade och fixade. Mysigt ändå när vi kan vara i stallet tillsammans. Det kan ju ibland vara något påfrestande ibland att vara "medryttare" på sina föräldrars hästar när man är van att ha egen, och har ridit tio år längre. Men, jag ska absolut inte klaga, guldläge att få rida så ofta man vill och hästarna är ju överdrivet mysiga.

En härlig höstdag förra året med mina två favvotjejer.